cornelianilssons

Att inse att en av de största drömmar man kan ha är inget alternativ för en, att det aldrig kommer hända, att du aldrig kommer vara ägare av en alldeles, alldeles egen häst, det bara finns inte. Det är bara och glömma, iallafall försöka.
Men jag kan inte glömma, jag kan inte tänka i andra banor, jag är så himla envis och jag fortsätter istället. Jag struntar i att ekonomin inte finns, jag struntar i att jag får finna mig i att klara mig utan, jag vill inte. Jag vill inte inse att jag är för ung eller för gammal, att jag fastnat i mitten. Jag vill fortsätta uppfylla mina drömmar, sätta nya mål och ambitioner. Jag vill vara bäst, men det är inte heller ett alternativ.

Jag har inte den turen att kunna ha en egen häst, jag har inte den turen att jag har bra kontakter i hästvärlden som kan få mig att lyckas ändå - utan att behöva äga en egen häst. Men det är mitt nya mål, eller snarare ett mål jag verkligen vill ta tag i. För jag har insett nu att det är det jag behöver för att lyckas och trivas med mig själv. Att få bort denna plågsamma deprission. Det är att skapa ett nytt kontaktnät och bygga upp det, rida mer och mer, uppfylla mer och mer mål.
Det är klart jag har haft riktigt tur med kontakter innan, och det är klart att jag är glad att jag har Sunny. Ärligt talat vet jag inte vad jag hade gjort utan henne idag. Jag hade nått rock bottom. Men jag är ändå nära botten, jag kan känna sandkornen på havsbotten, det är djupt här nere. Så djupt att folk har svårt att förstå hur jag känner. Varför skulle hon må så dåligt? Jo jag känner att jag tappar det, min verklighet, ridningen. En av de få saker jag håller om mig hårt, som jag är så himla rädd om. Jag har alltid lovat mig själv, en gång hästtjej-alltid häst tjej, jag ska aldrig sluta, aldrig ge upp.

Jag har inte den där vänskapskretsen som andra tar förgivet. Stödet, glädjen. Istället blir jag runtkastad som en trasa, jag har ingen större betydelse för någon. Jag bara är, inget mer. Jag har ingen bästavän längre. Det är tomt, och jag är så himla ovan, men nu efter några år börjar jag lära mig att stå på egna ben. Men det är svårt och gör otroligt ont.
Hästarna har alltid varit min trygghet, dom dömer en inte, dom är ärliga. Dom visar när dom tycker något inte stämmer.

Det känns så konstigt att skriva detta, det är så himla svårt. Men jag försöker ta dagarna som dom kommer. Hur smärtsamma dom än är. Jag ska ta mig igenom detta, jag ska uppfylla mina drömmar, mål och ambitioner, på ett eller annat sätt. Det ska gå. Jag ger inte upp. Jag vill vara lycklig igen.